Så mycket lättare att låta andra hålla ihop en...
Ni gör ert bästa, inget snack om saken. men det är tyvärr inte alltid det fungerar. Jag är ledsen att jag är ett så tråkigt sällskap för tillfället.
Jag fyller bloggen med bilder, skämt, berättelser om vad jag gjort, med vem jag gjort det, saker jag SKA göra och vem jag ska göra det med. Vad gör man annars liksom? Det är lättare att fylla dagarna med saker att göra och folk att träffa än att faktiskt sätta sig ner och känna efter.
"Hur är det? "
"Jotack det är bra, hur är det själv? "
Ren automatik.. Jag tror att många människor hade blivit förvånade om de fick ett ärligt svar varje gång de ställde den frågan till någon. Känner du mig inte? SER du inte hur jag mår? Tydligen inte när man svarar; "Det är inget vidare" och får ett förvånat; "Jaså? Vad är det då som är fel?" tillbaka.
Jag vill inte verka otacksam eller så men ibland BEHÖVER man få må dåligt. Jag älskar alla mina vänner som försöker sitt bästa för att lyfta upp mig när jag svackar men ibland, bara IBLAND, behöver man få vara ledsen, gråta, skrika eller få prata om det. Det är inte alltid det räcker med att byta samtalsämne. Tvärtom. Ibland får det en att må ÄNNU sämre. Då känns det ju som att man inte är tillräckligt viktig för att någon ska lyssna. Försöka förstå.
Jag har turen att jag har vänner som funkar på båda sätten. ÄLSKADE vänner!! Försök att inte känna er alltför träffade över detta inlägget. Det är bara jag som, för en gångs skull känns det som, verkligen skriver ut precis vad jag tänker på.
Ikväll ska jag först träffa Tobbe och sen Anna. Idag ska jag glömma en stund.
För ibland så är det faktiskt så mycket lättare att låta andra hålla ihop en...
Jag fyller bloggen med bilder, skämt, berättelser om vad jag gjort, med vem jag gjort det, saker jag SKA göra och vem jag ska göra det med. Vad gör man annars liksom? Det är lättare att fylla dagarna med saker att göra och folk att träffa än att faktiskt sätta sig ner och känna efter.
"Hur är det? "
"Jotack det är bra, hur är det själv? "
Ren automatik.. Jag tror att många människor hade blivit förvånade om de fick ett ärligt svar varje gång de ställde den frågan till någon. Känner du mig inte? SER du inte hur jag mår? Tydligen inte när man svarar; "Det är inget vidare" och får ett förvånat; "Jaså? Vad är det då som är fel?" tillbaka.
Jag vill inte verka otacksam eller så men ibland BEHÖVER man få må dåligt. Jag älskar alla mina vänner som försöker sitt bästa för att lyfta upp mig när jag svackar men ibland, bara IBLAND, behöver man få vara ledsen, gråta, skrika eller få prata om det. Det är inte alltid det räcker med att byta samtalsämne. Tvärtom. Ibland får det en att må ÄNNU sämre. Då känns det ju som att man inte är tillräckligt viktig för att någon ska lyssna. Försöka förstå.
Jag har turen att jag har vänner som funkar på båda sätten. ÄLSKADE vänner!! Försök att inte känna er alltför träffade över detta inlägget. Det är bara jag som, för en gångs skull känns det som, verkligen skriver ut precis vad jag tänker på.
Ikväll ska jag först träffa Tobbe och sen Anna. Idag ska jag glömma en stund.
För ibland så är det faktiskt så mycket lättare att låta andra hålla ihop en...
Kommentarer
Trackback
